Tankar.. Känslor.. Ärlighet...
Why cant you see how much you hurt me this time?
You used to say you were sorry.. But now..
Now you dont even care anymore....
Do you understand baby?
I never hated you for not loving me.
I hated you for making me fall even more
Everytime I was trying to let you go...
When you said you dont need me,
I didnt expect you to be right...
I know Ive said goodbye so many times before
but all roads lead me back to you...
Vissa dagar är jag stark men jag vet att vrje gång jag ser dig, hör dig så kommer allt igen å igen å igen.
Är d inte sjukt att jag kallar dig än idag för "älskling" ?
D är inte meningen och jag vet dom gånger då jag stannar mitt i ordet "Äls..." ler lite å kallar dig för "vännen".
Varför? Du är inte min vän, du kommer aldrig bli min vän. Vi har för mkt ouppklarat för att vi ska kunna vara vänner. Vi har för mkt ouppklarat för att vi ska kunna vara ngt överhuvud taget.
Jag hatar dig för att du än idag får mig att känna mig som svagaste minsta personen på jorden. Du är den som ger mig en klump i magen, en jobbig klump i magen, en känsla av oro, en jobbig orolig känsla. Den tränger in i mitt hjärta och jag får svårt att andas.
Du är den enda personen som kan få mig att känna mig osynlig även fast jag står brevid dig och du tittar i mina ögon. Känslan är ändå att du inte ser mig... D gör ont...
Bara lite känslor, tankar o ärlighet....
Ångest, Splittrad...
Maria heter jag
Jag är 24 år och är uppvuxen i Mariefred
Flyttade till Sthlm när jag va 17 med min dåvarand pojkvän Christian å våran bebis som låg i magen.
Jason föddes 28 Maj 2003. Jag va lyckligast i världen, allt va bra, vi va lyckliga.
Jag blev mamma.
Jag hade en familj,
En pojkvänn som älskade mig å världens finaste bebis.
Jag va självständig, hade mkt vänner och trots att jag fick barn så klarade jag gymnasiumet me väldigt bra betyg..
Då var jag bara 18 år.
Nu är jag 24.
Jag har bott på 4 olika ställen sen 2004 då jag flyttade från Jasons pappa Christian.
Jag har gått in å ut i depritioner, relationer, arbeten osv.
Senste stället jag bodde på i Sverige va i hjorthagen/östermalm. Jag älskade lgh, Den renoverades å blev precis som jag ville ha den, mina färger mina möbler allt va mitt.
MEN till slut gick d inte att bo där. Hyran och lånet blev på tok för mkt, jag arbetade lite då jag arbetade natt och d bara gick att arbeta varannan vecka då jag hade Jason varannan vecka.
Fick mer ångest och panik å såg tillbaka på mitt liv me bara massa misslyckanden.
Beclöt mig för att göra någonting, bi någonting, förändras å se någonting nytt.
Sagt å gjort så tog jag mitt pick å pack å reste till Thailand me min lilla prins.
Skulle stannat i 2 månader me fastnade så för dykningen och live där att det blev 6 månader totalt, Då jag under dom 6 månaderna ängnade 2,5 av dom till att dyka å utbilda mig. Den 16 Maj 2008 blev jag klar som Dive master.
Flög hem till Sverige och spenderade sommaren med att arbeta i en bar. Trevligt men jag som äntligen fåt lite bättre sömn förstörd d direkt. vissa dagar va jag även i resturangen så arbetstiderna och min vilja att tjäna penga blev för mkt. Jag började använda uppåt....
För er som känner mig och läser denna bloggen kan detta tyckas idiotiskt och även för mig men jag ville inte misslyckasm jag ville ge min lilla prins allt, jag ville kunna hitta på saker å göra utflykter och självklart har jag ALDRIG någonsin använt något när jag varit med min prins. Med honom behöver jag d int för jag känner mig så uppåt av bara hans närvaro..
Senare på sommaren arbetade jag på ett dyk center i Marstrand och insåg att jag vill tillbaka till Thai och bli instruktör.
Sagt å gjjort. jag FLyttade till Thailand 11 September förra året.
Har bott där i MITT HUS och har vart lycklig och olycklkig, mina vänner har vart å hälsat på (lr iaf några av er)
Min son har varit där 2 gg. November 1 månad å Mars 1 månad.
Jag har vänner där som jag umgås med som jag lever med typ..
När jag kom tillbaka till Sverige den 16 maj så ville jag inget hellre än att åka tillbaka, till mitt liv, för d händer inte nytt i här hemma. D e samma saker år ut å år in. D e kallt osv.
Å jag har kollat biljetter å jag lovade mig sj att jag ska va här mellan 1-4 månader. inte ens 1 månad har gått och jag e kluven. Jag e splittrad, jag e lessen jag är lycklig.
Jag har mitt liv i Sverige, me mina gamla kompisar gamla minnen, gamla drömmar men jag hr ett liv i Thailand me nya vänne, nya drömmar.
Men hur vill jag leva.
Vill jag leva ett liv?
Vill jag leva 2 liv?
jag e så splittrad just nu att jag varken vet ut lr in.
D gör ont att tänka på alla drömmar jag har om Sverige, alla drömmar jag har om Thailand.
Jag älskar Sthlm, d gör jag. På alla sätt å vis. Och jag skulle kunna bo här om jag hade ngn att dela vardagen med.
Även fast jag har min älskade prins så behöver jag ngt mer. Dom veckorna han är hos sin pappa. När han är hos hans pappa me hans pappa å hans pappas tjej.
Jag vill oxå ha ett förhållande, ett riktigt.
Ett där jag kan känna mig trygg., Där vi båda har ett jobb, ett vuxet förhållande me middagar och sånt.
Ett förhållande då min prins är hos mig att vi kan gå på bio, utflykter prata om upplevelser osv.
Men just nu är jag förvirrad, splittrad osv.
jag sitter på andra sidan jordklotet och vet inte om jag orkar me 2 liv.
Jag orkar ite somna gråtandes om nätterna, jag orkar inte sakna ngt. Sakna att ha en familj, sakna att ha en ordnat jobb me ett förhållande till en kille som tycker om mig för den jag är som jag har en framtid med.
Alla säger LEV FÖR NUET. jag säger likadant, men jag har ju i tankarna att snart så kommer jag troligtivs resa till mitt liv nr 2. å lägga liv nr 1 på vänt. För att sen igen komma hem till liv nr 1 å låta liv nr 2 vänta.
Jag är jag å jag kan ite leva i nuet.
Min son ska vara lycklig det är mitt nu.
Även om jag åker till Thailand så följer han med mig. hn följer med mig dit för att gå i skolan och lära sig ngt nytt medans jag jobbar.
Jag anser att d kan va värt ett år. Hans termin börjar isf 24 Augusti men jag måst bestämma mig innan 4 JULI.
Ännu mer ångest d är 1 månad kvar tills allt ska va klart, betalt osv.
Kan d vara värt att åka ner ett år till. D betyder att jag är tillbaka som25 åring...
Jag är inte gammal vid 25, livet är inte över för att jag fyller 25. Menjag vill komma någonstans, jag vill utvecklas mer jag vill lära mig ngt, utbilda mig till ngt jag kan ha nytta av å jobba med i Sverige...
Ska jag bli som alla andra? jag som vill vara som mig. Jag vill vara Maria för ingen e så bra som jag!
När jag gör allt på mitt sätt. När jag lever fullt ut så e jag bäst, på att vara mig.
Nu e jag ännu mer splittrad så nu ska jag duscha åsalta mina stackars fötter för jag hittar ngen hink så kan inte göra mig ett fot bad.
Idag är en dag som d bara gör ont...
Idag vaknade jag me panik, ångest å en klump i halsen.
Jag skulle iväg å jobba å har drömt hela natten att jag försovit mig. 3 gånger somna jag om å jag drömde hur jag kom fösent 3 gånger.
Sen vaknade jag av klockan.. låg å snoozade breve Lisa (min fina bästa Lisa som jag bor hos nu när jag e uppe å jobbar lite i sthlm)
Hoppade upp å möttes av kyla, kändes som hela kroppen stelnade å jag blev kallare å kallare, lovar er att mina läppar blev blåa. Huttrande gick jag å fixa iordning mig för en dag på jobbet.
Har fixat ett jobb via en gammal klass kompis å idag skulle vi iväg på ett catering upp drag. (resturang branchen)
Jag har köpt nya skor (so e för stora för jag hade inte tid å gp in dom) Så jag vissteatt skavsårs plåster va ett måste.
På me plåstrena på alla tänk bara ställen å sen lite te å iväg till jobbet.. Regn rusk å kyla men hade i tankarna att d va d värt för jag skulle väl vara inomhus..
MEN så FEL jag hade. Vi möttes upp i liljeholmen, på bygget. Japp där d nu är undermarken ett utsprängt berg som ska bli garage å galleria. Där skulle jag å några till jobba idag. CHOCKAD vill jag lova.
Eftersom d inte e klart p låååånga vägar å vi skulle vara i d som kommer bli garage delen dock 3 våningar upp å lääängst in i beget där vi inte kunde köra upp grejerna utan bara ut me dom ur bilen å lasta.
Ungefär en stor fylld statoil bil me bord, tallrikar mat, dryck å allt allt allt som an tänkas för sisådär 300 PERSONEr.. d tog 4 timmar att få iordning inne i berget me rätt belysining å sen våra fint dukade bord.. men men men Mina fötter dom blööde å gjörde / GÖR så sjukt ont att jag nu inte kan stå på dom. Pulsen går i 800 nere i mina små stackars fötter å jag har så ont i hela kroppen.
Om jag sk på ett resturang jobb e d i vanliga fall SJÄLVKLART att jag har svarta byxor åSVARTA GYMPASKOR.
men jag hade inga cash så jag köpte ett par lite finare skor som passar omman ska jobba inomhus i en resturang. Inte i en gruva där vi va tvunga att ha hjälm, taket läckte, d låg sprängsten på vissa platser, å sen en underbar fin knallgl väst me reflexer. Sen att hitta i d utsprängda berget va inte lätt. För att gå ut å röka så tog d oss 30 min första gången för att hitta trappen upp.
Sen nu har jag kommit hem till Lis, sitter i hennes soffa me svullna fötter, gråten i ögonen å starka tankar på att skära av mig nina fötter. Vil lringa min mamma å berätta om min dag å be om en slant för att köpa ett par svarta gympa skor. men nu har MIN JÄLVA MOBIL TELEFON slutat funka, den DOG. När jag försökersätta på den hänger den sig å d står "Insert sim card" Men din duma jävla mobil, mitt sim kort sitter faktikst i å jag vill ringa mamma...
Fler som haft en dålig dag?
